Slutspurter

Det är slutspurter på många fronter just nu. Först och främst ska jag bara förvärvsarbeta två dagar till innan det är dags att vara hemma med Mille. Det ska bli helt fantastiskt att få tillbringa så mycket tid med honom. Inledningen på min föräldraledighet är också slutspurten för Anna-Sofias och överlappet ska vi tillbringa i Frankrike tillsammans med hennes familj under två veckor. Hojjarna ska med och vi ser fram emot att cykla i några tuffa berg.

Tävlingssäsongen är också inne på slutspurten. Jag slängde nyss ett öga i tävlingskalendern och kan konstatera att det bara finns två race kvar som jag rent teoretiskt kan ställa upp i, Anundsloppet och Sista Chansen. Teoretiskt säger jag för Anundsloppet tyckte jag var ganska tråkigt, men sista chansen kan bli kul. Förhoppningsvis ger frankrikevistelsen goda ben till slutet på säsongen.

Den sista spurten jag tänkte på är den från söndagens tävling, Slottsrundan. Det var ett kul lopp och vi fick till det taktiska och fick bra utdelning genom en dubbelseger där Erik och Damian hade några cykellängder till godo på trean.

Till min stora glädje hade jag dragit slitlotten och tillbringade större delen av loppet i utbrytning och fick offra mig sista varvet. Men vad gör väl det, jag tillbringar gärna lång tid i utbrytning i strålande solsken så länge mina polare blir etta och tvåa. Jag kanske ska nämna att Daniel Lundvall som höll farten sist i spurten blev fyra också. Vad mer kan man önska sig?

Träna tills man kräks?

Jag misstänker att jag är för bekväm av mig för att ta ut mig tillräckligt. Jag har till exempel aldrig tränat så att jag spytt eller ramlat av cykeln. Det ska man tydligen göra då och då om man vill bli riktigt bra.

Däremot tror jag på den kommande generationen Kumlinare när det gäller uthållighetsidrott. Mille har inga problem att träna tills han spyr eller ramlar. Han gör det titt som tätt. Allt som oftast när han övar på att krypa så kommer käket upp, och när han tränar på att sitta så ramlar han, eller kräks för den delen också. Men han ger inte upp för det, han tränar vidare och kräks tills hans föräldrar tycker att han måste lugna ner sig och försöka behålla lite mat.

Tänk om man bara kunde få vara lite mer som honom, vilken sjuhelsikes cyklist man skulle bli då.

/Oscar

Tillbaks i stan

Nu var sommaren över för denna gång och jag är tillbaka i uppkopplat tillstånd. Mina föraningar om SM stämde naturligtvis inte. Däremot gick mitt Vet-SM tips för H35 in, fast det behöll jag för mig själv utan att basunera ut det på det världsvida nätet, för jag ville ju inte avslöja vilken oövervinnelig taktik vi lagt upp.

Loppet i sig blev ganska segt och avvaktande. Efter några varv hade de flesta insett att det skulle bli svårt för en utbrytning att hålla undan och de flesta verkade förbereda sig på en spurt vilket passade oss och Erik.

/Oscar

Dags för SM

Jag tänkte ge mig på lite önsketänkande när det gäller SM (och då menar jag förstås riktiga SM, inte det som jag och andra heltidsarbetande karriärister, föräldrar, fegisar, talanglösa eller bekväma ska ägna oss åt nästa helg i Hälsingeskogarna).

Först och främst är det ädelt att arrangören bestämde sig för att starta loppet inne i Götene och låter cyklisterna köra några mil innan det är dags att ta sig up för Kinnekulle. På så vis hålls SM drömmen och vid liv lite längre för samtliga och möjligheten att sola sig i stjärnglansen förlängs. (Det är naturligtvis även kul att loppet inte startar och har målgång i Hällekis utan att cykelsporten visar upp sig i våra svenska storstäder!?) För när det sedan kommer att börja köras kommer de flesta ha gjort sitt. Då hoppas jag att det har gått iväg en utbrytning innehållandes ett gäng proffs som inte är så starka på att åka uppför tillsammans med Albing, Rosin, Wangel, Svensson eller någon annan från Valhall. På så vis ökar mina klubbkompisars chans att kunna slita sig med i backen.

Sen hoppas jag (hoppas och hoppas förresten, det klart att jag vill att någon av min kompisar ska vinna SM, jag hoppas på att vinna på Måltipset också, men jag spelar inte). Att detta gäng bli upphunna av Kekke, Larsson, Gotland samt några från Capinordic med några varv kvar. Capinordickillarna får kompensera sin aningen lägre fysiska förmåga genom ett numerärt övertag. I gruppen blir det såklart en hel del rävspel blandat med stenhård attackcykling och tillslut kommer Fredrik Eriksson loss. Han håller undan drygt ett varv ute på Kinnekulle. I jakten på honom får Stevenson en fin resa bakom de som jagar. Sista gången i backen attackerar Larsson eller Lövqvist, Stevenson klarar inte att gå med och på sista branta knäppan i backen blir Fredrik upphunnen och passerad.

Fredrik fortsätter att jaga i nedförsbacken utan att ta in något och nere på platten blir han upphunnen av de andra tre. Det tar ett tag innan jakten kommer igång på riktigt, Capinordic är ju två så de andra tittar på dem, medans de vill att Pro Tour killarna ska ta ansvaret. Jakten kommer igång tillslut och stundtals jobbar de fyra bra ihop. Avståndet upp till sololedaren pendlar mellan 15-25 sekunder beroende på hur bra samarbetet är. Tillslut attackerar Kekke och han får med sig Fredrik Eriksson. De håller undan tills det är två kilometer kvar då de andra två kommer ikapp. Stevensson kontrar direkt men får inget utrymme. Den sista kilometern är ett enda mjölksyrevakuum, även för den ensamme ledaren vars ben är helt fyrkantiga och tidsavståndet äts snabbt upp. Ska han klara det undrar alla och Vacchi som speaker är i extas. Ett fåtal hundra meter kvar. Det är klart, han gör det. Vinstmarginalen blir tillslut fyra sekunder före sin kollega som också ställer upp i Touren, och trea blir Stevensson.

Vem vann då undrar du säkert? Det kvittar säger jag, huvudsaken är att vi får se den svenska mästartröjan långt framme i Touren. Antingen i bergen med bröderna Schleck, Cancellara, Voigt mfl i släptåg eller i slutet av etapperna när det drar ihop sig till spurt med Cavendish några rullar längre ner.

Hur gick det där bakom då? Jo, min klubbkompisar blir såklart tillslut ifrånåkta av sina proffessionella utbrytarkompisar. De blir även upphunna av de flesta övriga heltidsåkarna som legat bakom dem. Men de lyckas hålla undan för de allra flesta "vanliga", elitcyklister som missat morgonutbytningen. Slutresultatet blir topp 25.

Vad tror ni?

/Oscar

I morgon lovar yr.no sol och morgondagens head-coach lovar backträning. Ett sammanträffande som i min värld är av samma dignitet som när the moon is in the seventh house, and Jupiter aligns with Mars. Men det som kommer inträffa i morgon är inte att freden kommer att vägleda planeterna, eller att kärleken kommer att styra stjärnorna. Utan att det blir back-cykling med upzippad, lång dragkedja och sönderklippt nätbrynja. TdF style.

/Oscar

Uppståndelse

Saxat från Dalademokraten:

Parr är tillbaka.
I herrseniorklassen (som körde tolv mil) vann Mora-klubben CK Parrs Anders Juhlin, före Solleröns Peter Resar, och fyra slutade Parrs John Nilsson. Klubben CK Parr har återuppstått efter att varit nedlag sedan 1995. Moraklubben har fostrat en rad framgångsrika cyklister som Nicklas Axelsson, John Nilsson, Peter Resar, Anders Juhlin och Stefan Brykt. Nu hoppas klubben få fart på ungdomsverksamheten igen.

------------------------------------------------------------

"Nu hoppas klubben få fart på ungdomsverksamheten igen"

Hoppas de lyckas, helt klart är i alla fall att de kommer att sätta fart på seniortävlingarna.

/Oscar

Bilden ovan visar Anders Juhlin i Team Di Nardis outfit från 2000. Detta året körde även Kim Kirchen och Fränk Schleck i denna tröja!

Ömma ben

Halv två dök jag upp på samlingsplatsen. Turen gick söderut, och gruppon bestod av en jobbig kombination av roleurer och puncheurer. Själv kvalade jag in under epitetet flanör eller posör och i takt med att gossarna spelade ut sina kort blev jag ordentligt mörbultad.

Benen lyckades ta mig hem och i duschen kunde jag glatt konstatera att jag börjar få en solrand på låren.

/Oscar